Sparat under: Historier som inte riktigt stämmer
”Du hade väl en regnrock med dig hit eller?” undrade Johansson
”Jo, det hade jag allt,” svarade Laban ”vart kan jag ha glömt den då?”
De gick tillbaka till stranden och tittade sig omkring för att hitta rocken. Inte kunde den vara svår att hitta här ute på den tomma stranden som de bara strosat över, inte stannat någonstans. De sökte över hela stranden utan att finna något. Inte minsta grå tyg bit ifrån regnrocken, inte något som trillat ur fickan och inte något spår efter någon annan människa som kunnat plocka upp den och lämnat av den på närmaste hittegodsavdelning. De fortsatte vandra längs den öde stranden och det såg ut som om de skulle förlora hoppet.
”Vad är det där, där framme?” sa Karl Johansson ”Ser det inte ut som ett hus?”
Ja, visst var det ett hus. Ett sådant där engelsk strand hus som finns med i Agatha Christie filmerna och som man överallt skulle önska sig under sommaren på Cornwalls kust vid Atlanten. Johansson och Laban staplade upp emot huset för att se om ägaren till huset kanske hade hittat rocken. De fick gå upp för en gammal trappa vid strandens slut och gick sedan upp emot huset, som låg beläget på en liten kulle en bit över havet.
”Tror du att det är någon hemma?” sa Laban
”Jag vet inte, men det lyser längst uppe” sa Johansson
Laban knackade på dörren när de kommit fram och väntade sig höra någon komma gående mot dörren. Inget ljud hördes från någon som kom gående mot dörren, däremot så hördes ljud från någon som kom studsande till dörren. Ja, studsande, det var de ljud de kunde urskilja. Dörren öppnades och en mycket förvånansvärd syn väntade de båda herrarna. Iklädd frack, hatt, monokel, käpp och regnrock stod en mycket stor och luden kanin i tamburen.
”God dag” sa kanin ”vad ville herrarna?”
Varken Karl Johansson eller Laban kunde få ut sig ett ord och Laban misstänkte att Karl kanske spetsats hans eftermiddags konjak. Karl stammade ur sig några ord som kaninen knappt kunde uppfatta:
”Ha-har ni, du, saken, mö-möjligtvis sätt, sätt, en grå regnrock?”
Kaninen stirrade på herrarna och hostade lite.
”Det kan tänka sig” sa han och skuttade in huset och sa till dem:
”Kom in, stå inte där och frys”
De båda herrarna staplade nervöst in i huset och Laban kunde verkligen inte förmå sig att tänka ut något som kunde ge sådana här verkliga och annorlunda hallucinationer. Karl var lika förbryllad som honom och tänkte att han själv aldrig skulle råka sätta sig i något så här starkt, vad var det som hände? Ett par kaninungar studsade förbi under fötterna på han och några stirrade med stora ögon på han. Lite större barn studsade runt med fotbollar vid fötterna och snart kom de in en stor sal full av kaniner. De hoppade, studsade, sprang och rörde sig i en otrolig fart. De lekte, lagade mat, skrek, gjorde läxor, spelade basket, strök kläder, tillverkade arsenik, dansade och sjöng diverse polska folksånger. Karl och Laban var nu ännu mer förbryllade och kunde inte få ut sig ett ord.
”Den här vägen” sa den mycket lugna och välklädda kaninen och studsade uppför en trappa. De båda herrarna, som inte visste i fall de befann sig i den lilla regniga engelska kustbyn som de vart innan längre, följde efter så gott de kunde och försökte till och med hoppa upp för trappstegen, men de fick springa i snabbaste fart för att hinna med kaninen. Snart, efter många trappsteg, så låg de båda herrarna flämtade på golvet och brydde sig inte ens om att se sig omkring. De märkte inte att de kommit in till ett rum, stort, nej gigantiskt, vackert och fyllt av högar med borttappade saker. När de upptäckte detta fick de ut sig ett litet skrik som knappt fick kaninen att reagera och ögonen stora tefat.
”Mina barn förmår sig ibland att plocka upp borttappade saker på stranden eller i skogen och vi förvarar sakerna här” sa de välklädda kaninen ”ni får leta själva, jag måste gå ner och föröka mig lite granna, klockan är snart fem”.
Kaninen studsade iväg ner för trappan och snart kunde man inte ens höra ljudet av hans fötter som studsade emot trägolvet.
”Sa han att han skulle ner och föröka sig lite?” sa Laban
”Jag vet inte” sa Karl ”sätt igång och leta bara, så att jag slipper uppleva denna sjuka dröm mer”
Många timmar spenderade med att söka igenom högar av allt möjligt krimskrams fick de båda herrarna att nästan gråta av lycka när de till slut hittade en stor hög full av regnrockar bakom högen med diverse paraplyer och högen med husnycklar.
”Ta bara en rock och gå” sa Karl, som var väldigt irriterad eftersom han nästan dött efter att de råkat ut för en lavin av strandhattar. Laban ville nicka åt honom och sedan springa därifrån eller slänga sig igenom fönstret, dock så visste han att de skulle vara väldigt dumt eftersom de befann sig på högsta våning, men han kunde inte, delvis stel i nacken efter allt tid de spenderat med att leta och sen så fanns det en annan faktor med.
”Vi måste hitta mina husnycklar i den där andra högen först” sa han till Karl. Karls ögon fick en svart grön färg och han gav ut sig ett skrik som elefant och gorilla honor tänder på. Han slog omkring sig och sparkade på högarna, marken skakade och saker flög omkring. Laban aktade sig för att inte få en smäll av Karl som i sin frustration nu börjat riva hög efter hög. Buller hördes och marken skakade. Karl slutade slåss och pustade ut. Laban sprang därifrån, medveten om att bakom dem så hade hela rummets innehåll börjat röra på sig och var nu på väg emot dem i en gigantisk lavin. De sprang, men sveptes med i vågen och får ner för trappan, ner igenom rummet och hela lavinen blandades upp av tusentals kaniner och miljontals borttappade saker. Blandningen strömmade ut ur huset och de båda herrarna hamlade långt bort på stranden.
Chockade och omtumlade låg de där och Laban hostade upp sina egna husnycklar ur munnen och Karl hittade i veckor efter detta fortfarande saker i sin rockärm, bland annat två kärleksbrev till en herre kallad ”Raspuntin, min riddare” och ett paket LSD i en gammal gitarr med inspirationen ”tillhörande John”. Veckor efter detta hemsöktes också Laban av ett gäng kaniner som ville bo i hans trädgård.
Det är nästan aldrig roligt att avsluta någonting eller så känns det bara så fantastiskt skönt att allt är över. Högstadiet är väl av det sist nämnda. Högstadiet är ett elände, ett fruktansvärt stadium i livet som man måste gå igenom och som sätter snurr på hela psyket. Socialt och psykiskt sätt så tror jag att högstadiet är än av de värsta sakerna du kan gå igenom här i Sverige. Man tjafsar och kivas om att högstadiet måste bli bättre för att så många nior går ut med med underkänt, men ändå vad sjutton gör man? Många elever har den ända motivationen i skolan att ”snart är detta helvete på jorden över” och att det kanske finns trevliga vänner på skolan, men man måste alltid slita med relationerna. Jag har inte sätt så stora förändringar i högstadiet som man skulle genomföra och som Jan Björklund säger ska förbättra skolan. Det får vänta ett tag till, eller hur? Löjligt är vad det är.
Jag går in inför min sista hela vecka nu på högstadiet och jag har lärt mig saker visserligen, mina betyg är bra och jag har många vänner. Men har det inte gjort ont hela vägen? Något måste göras för att elever ska kunna vilja ha bra betyg, om man inte vill så kommer man aldrig heller få bra betyg. Jan Björklund har glömt bort att man kan lära sig och ha roligt samtidigt. Visst ska man slita ibland och ha tuffa prov så att man lär sig, men lärare, ursäkta? På de flesta högstadium kollar lärarna lite snett på dessa ”pubertets vandaler” och jag efterlyser mänskliga relationer mellan lärare och elev där man visar varandra lika mycket respekt. Elever och lärare ska trivas tillsammans och Folkpartiet måste inse att det aldrig har sätt ut som i deras TV reklam och att det snarare kommer att bli så om de inte skärper sig. BRA SKOLPOLITIK EFTERLYSES! Var är vi?
Denna morgon borde jag spendera med mina Ny Generation grupp i skolan. Dock så har jag egentligen ingen ursäkt till varför jag inte är där, varför är jag då inte där? Min gode vän Sofie säger att det är för att jag är alldeles för lat. Jag säger delvis det, men också att jag kanske vill spendera lite tid med att grejsa med bloggen. Det är inte så ofta man tar sig tid till sådana dumheter nu för tiden. Jag ska trots allt mest plugga idag och hoppas att jag kan vara med och fira min kusins student på tisdag, utan att behöva orao mig för att engelskan ska vara klar.
Hoppas jag.
Sparat under: Okategoriserade
Att blogghoppa har varit mitt senaste intresse. Eller intresser och intresse, det har snarare varit ett letande. Letande efter den perfekta sidan att göra sin blogg på. Jag hoppas att WordPress är tillräckligt bra….
