Sparat under: Okategoriserade
Alla vet vem jag är.
Alla ser mig där jag är.
Ingen förstår mig lika bra som folkhopen.
Ingen älskar mig lika mycket som massan.
Alla randoms ser på mig,
alla vill de vara som mig.
Högt upp i det blå,
tror någon att de kan slå ner mig nu?
Sparat under: Okategoriserade
Idag så loggade jag in på MSN, senaste tiden har det blivit lite allt för mycket sådant. Jag vet att många säger att det bara är skit och inte bra för än. Jag vet liksom att man kanske inte borde hålla på med sånt så ofta och jag har verkligen varit emot det från början, men senaste tiden har jag upptäckt hur kul det är. Jag loggade hur som helst in och fick se en liten nyhet på någon konstig MSN ruta som ploppar upp när man loggar in. Den rutan innehåller mest ointressanta ”nyheter” om kändisar och lite Jackass videos. Fast idag var det något nytt, något annorlunda. Det var något som inte någon riktigt sätt ännu, det var Bo Kaspers Orkester nya video. Jag blev lite stum. ”Va? Innan Youtube?” tänkte jag. Jag bestämde mig för att rata den och kolla Youtube först. ”Den MÅSTE finnas där” tänkte jag, dum som jag var. In på Youtube i snabbaste hast och söka. Ingen ny video med Bo Kaspers. Missförstå mig inte nu. Jag är inget jätte stort fan av Bo Kasper och hans orkester, men de har ändå sin del av den svenska populärmusiken. Därför så var det fort in på MSN Video för att hitta den nya låten och den nya videon ”Innan allt försvinner”. Jag tyckte visserligen inte om låten så mycket och videon var ganska torftig, men ändå, jag var fascinerad.
Man blir alltid lika förvånad när man går på en stor kommunal skola. Idag dök man upp vid sal 213, en datasal, och får meddelat för sig att ”Salen är urfunktion”. Det var inte så att datorerna inte fungerade, utan hela salen gick inte på något obegripligt sätt inte att använda. Vi var ganska förvånade och förvirrade. Vi springer ner till biblioteket för att försöka få en dator där och efter att bibliotekarien (som har rykte om sig att vara en stjurpuppa, en idiot enligt vissa) förklarat vad som gäller för oss så satte vi igång. Ungefär en minut efter att vi börjat med grupparbetet så dyker några äldre elever upp och talar om att de minsann har bokat våra datorer. Inget att diskutera och det var dags att leta ny dataplats. Självklart så finns det fler datasalar än den som inte fungerade att befinna sig i, men får man verkligen smita in där utan lov?
Vi begav oss upp till andra våning och fann att en av de andra salarna också var urfunktion. Slutligen hittar vi en datasal med en skrämd kille från någon annan årskurs och fem andra journalistik ettor.
Kan inte kommunala saker vara enkla?
Dessutom vill jag säga att på väg till skolan idag tänkte jag på tusen grejer att skriva om (skrev en novell imorse innan gick till skolan), men det slutade här. Varför då? Dessutom har jag betalat 300 kr på min biblioteks böter idag och lånat lite musik:
Sparat under: Okategoriserade
Jag minns mig själv som ganska mycket yngre. Jag var nog ganska jobbig. Jag mognade ganska tidigt i många saker, typ konstsinnet. När jag var yngre så skrev jag faktiskt en av mina bästa noveller, ”Att tappa hjärnan”, och det är en sensation hur jag kunde skriva den. Då tyckte jag att alla andra trettonåringar var barnsliga i sina tankar om noveller, kärlek, konst och politik. Jag gick med i ett politiskt ungdomsförbun och typ knappt ett år senare var jag ordförande i min hemstad. Jag var på min topp och trodde jag var häftig. Jag tyckte jag hade häftiga kläder och var lyckad. Självklart var allt ytligt och hemskt för mig. Idag känner jag mig typ lyckligare när jag är lessen, för då vet jag att jag i alla fall känner något. Ibland känner jag mig nämligen bara tom, hur man nu känner känslan tomhet.
Nu för tiden har jag funnit mig själv igen och jag måste dessutom hitta mitt självförtroende igen, för annars så kommer nog allt gå i dalar och toppar igen. Jag har liksom aldrig riktigt förståt varför jag typ åkte upp och ner i mina känslor hela tiden under en lång tid förrens nu. Jag tror att jag har varit grovt ytlig, fast alla hela tiden har sagt att jag är så djup. Jag är självklart djup, det är en del av mig, men jag har också trott att jag bara behöver andras acceptans för att vara något och har jag någon gång ritat för min egen skull?
Jag måste fundera vidare på det där. Precis som jag måste fundara på öst och väst lite mer.
Sparat under: Okategoriserade
Min hjärna är fylld av frågor och problem. Jag tänker för mycket, som jag kanske har nämnt någon gång. Jag tror på saker som inte är sanna, enligt vissa, men idag har jag börjat fundera på om etablerad sanning inte är lögn. Jag har börjat tro att vi blivit lurade sen barnsbenen. Jag börjar tro att någon spelat mig ett spratt inom geografin. Jag tror inte längre på vädersträcken. Vem har bestämt dem?
Vem kan säga att nord är nord och syd är syd? Okej, dessa två är ändå två stycken begrepp som är något intelligenta med varsin pol, men öst och väst är ju rena fantasier. Om man t.ex. åker öster om öst vart hamlar man då? I väst eller öst? Det är ju riktigt konstigt faktiskt. Öst och väst är helt enkelt sjukt fiktivt eller bara en subjektiv upplevelse beroende vart man befinner sig. Så är det tror jag. Jag kanske har rätt eller så är jag bara galen och dum. Jag saknar mitt skrivar sätt, jag är fortfarande tom.
Sparat under: Okategoriserade
Inom oss finns en liten låga som ibland får mer bränsle. Det är den lilla Ångestlampan. Min låga i Ångestlampan blir större när jag är trött eller när folk börjar prata politik. Jag börjar diskutera och känner att folk tycker illa om mig. Jag vet inte varför, jag tycker sällan illa om folk som har annorlunda åsikter. Jag vet inte varför folk har sätt på mig som en liten barnunge eller bara en person som inte kan tas på allvar. Skulle jag vara oseriös? De personer som tar mig på de sättet känner mig verkligen inte. Visserligen drömmer jag mest om att få slappna av och slippa byråkratins slavanda. Vissa värkar ta byråkrati som porr.
Jag vill inte heller att folk ska tro fel om mig på annat sätt. Typ att jag är stor fet nörd som inte kan ha kul på något sätt för att jag av någon anledning råkar veta något om fastighetsskatten eller familjepolitik. Den sortens politik har ofast inte heller intresserat mig. Jag gillar att prata om skola, utrikespolitik, miljö, integration och så mycket annat som är intressant. Tråkigt nog har man fått fetaste stämpeln i pannan som säger att det jag är mest intresserad av är familjen, hata bögar och förbjuda abort. Folk pratar om att man kan ha fördomar, har de inte redan bevisat sina när de tror sådana saker?
Sparat under: Okategoriserade
Jag skriver tråkigt. Försökt skriva något roligt senaste tiden, men det blir en tråkig artikel typ, något som hör hemma i dam tidning. Jag sörjer över det och hoppas att jag snart börjar utvecklas igen. Jag vill nå den där berättar formen igen, den som jag älskar. Den som jag är kär i och alltid vill behålla som min stil. Jag hatar när det blir så här.
Fast klart som korvspad är att jag älskar Bäckäng. Bäckäng må vara en gammal skola med de sjukt bästa föreningslivet i hela Sverige typ. Massa föreningar över allt och idag var det minsan massa folk över allt med. Fast ändå var det bara nya ettor idag, hur kaos kommer det inte bli imorgon när alla kommer?
Jag kan tänka mig hur alla treor tittar ner på de där stackars ettorna med dåligt självförtroende och en del som kanske fortfarande har lite i mognadsprocessen kvar. Idag kunde jag bara se massvis av osäkra ansikten och även vissa lärare som verkade exakt lika nervösa som oss, men Bäckäng är som sagt en skum skola. Här finns allt.
F.B.I, en förening som står för Friluts Beroende Idioter. KK, Kaffe Klubbe, en klubb som jag med flera tänker ta över. Ragnarök, föreningen som bara grillar. Halib, den hemliga föreningen där alla medlemmar har ringar på sig. Shalom, Sveriges största kristina skolgrupp inom Ny Generation. Det är en salig blandning typ.
Jag tror på Bäckäng, fast att min klass på 33 personer (8 killar) verkar så sjukt osäker just nu (och även som om de alltid kommer vara det). Jag tror på dem med.
Sparat under: Historier som inte riktigt stämmer, Livet i från den andra sidan
Jag är trött på mig själv. Varför skriver jag så tråkiga inlägg? Jag hade en svacka ett tag och mitt i allt det skrev jag två brev. Dessa två brev blev så fruktansvärt dåliga och ingen kan säga emot mig. Usch, vilka hemska brev. De slängdes ihop på något postkontor i Prag efter att jag flörtat mig till två kuvert (med vissa problem att göra mig förstådd, läs mer hos Sofie). Dessa brev skäms jag för. Jag skäms också över ett par riktigt dåliga blogginlägg som jag raderade, mest för att de var för korta för att förstå eller för att det var så dåliga så att man ändå inte förstod dem (ibland båda dera). Nu ska jag försöka vara seriös igen.
Måste jag säga att jag helst vill gå över till en diskussion över konst, mode, design, musik, litteratur och kultur? Sjukt tråkigt, alla vet, men ibland så vill jag.
Sparat under: Historier som inte riktigt stämmer, Livet i från den andra sidan | Etiketter: Usch
Jag ska skaffa mig ett litet block, har jag bestämt mig för. Jag hade alltid det innan, men skrev aldrig något. Fast senaste tiden har jag haft massa tankar, som borde skrivits ner men inte blivit det i avsaknaden av ett vacker litet block med randiga papper. Usch och fy för min tanklöshet.
Blocket ska heta något fint med, självklart ska det ha ett namn. Jag funderar på Alejandro, lite för spanskt kanske? Eller ett tjej namn, som låter fint och smälter lite i munnen. Det ska låta som en flicka man vill ha, en flicka man vill erövra och en flicka som är vacker att se på. Inte som en flicka som bara duger till att laga mat, föda barn och städa. Rosie, låter som en ko, Ann-Marie, låter som en medålderstant, Maria, är för vanligt, men ett namn har fallit mig på min tunga och kännts så bra. Det namnet är Medusa. Ondska, virrvarr, stenblick, håll-dig-borta-från-det-mentalietet, avsky, skräck och så mycket mer tänker jag på. Är inte det namnet fantastiskt?
(Sen så vill jag nog säga ett ord om ett önskemål och att jag ska lägga upp lite höstmode a la Lucas, vilket skulle vara kul och samtidigt hemskt. Jag hatar modebloggar, eftersom varenda fjortonåriga tjej gör det, men jag skulle egentligen uppskata att visa någon bild på mein outfit. Fast att det är patetiskt. Sen så mina bilder, det kommer och även mer texter.)
Sparat under: Okategoriserade
Jag är tillbaka och måste säga massa saker. Jag har massa att berätta och gråta över. Jag saknar alla från resan så ofantligt mycket, samtidigt som jag saknat alla här hemma så ofantligt mycket. Träffade mina vänner för första gången på typ en månad och jag bara log, jag var så glad och det är jag fortfarande. Jag är så glad för att jag träffat Issa igen, vilket var tre veckor sedan. Inte så länge sen, men ändå så ofantligt länge sen. Jag har saknat er så ofantligt mycket, men jag saknar alla där borta med.
Jag saknar Wien, jag saknar outreachen i Prag, jag saknar Matz, jag saknar Lisa, jag saknar långa nätter, sova på bussen, skämten, de vackra husen, de vackra bergen, alla trevliga polacker, allt prat och tjat, allt tids dödande och jag saknar inte McDonalds och båten. Jag saknar er allihopa, det ska ni vet om! Jag har aldrig brunit så här mycket för Gud! Aldrig! Och det är ni som har gjort det!
