Sparat under: Okategoriserade
Jag kommer minnas den här dagen, om jag överhuvudtaget kommer minnas den, som en seg dag men samtidigt ganska njutbar. Jag satt större delen av min lektionstid idag och spelade Super Mario World på min dator och trots det tyckte jag att jag fick igenom ganska mycket på lektionen. Det var vad jag tyckte i alla fall, fast i och för sig så gick det inte så bra för Super Mario idag (tack Gud för fuskknappar).
Jag tror att jag mest segade på grund av att det är sjukling tider. Det är höst och ingen, även jag, insåg att den skulle komma nu och man vandrar fortfarande runt i alla sensommargrejor. Så är det varje år och ingen lär sig. Nästan som om människor vill bli sjuka vid den här tiden av året bara för att få en anledning att ta det lite lugnt.
”Nej, jag kan inte stressa, förkyld ju”
”Nej, det är inte bra för mig att träna idag, har ju så ont i halsen”
”Jag kan allt skämma bort mig med en godispåse idag, jag är ju så sjuk, och sen var det så länge sedan med”
Jag tror i alla fall att jag tänker så. Hela tiden just nu. Jag är förkyld och har en bestående värk i halsen som gör att vid varje lektion är det just Super Mario som är grejen och inte appostrofer, barn i Aten eller repotage om bokmässan. Borde man hoppas att man blir frisk snart för att slippa komma efter i skolan? Fast egentligen kanske man bara ska ta och skärpa till sig.
(Sno inga bilder copyright gäller)
Sparat under: Okategoriserade
Intesiva resor till Göteborg gör mig alltid glad och jag besökta underbara fina Göteborg två dagar på raken för ett tag sen. Bokmässan och Håkan Hellström på Liseberg.
Håkan var het och fin. Han och vi dansade runt till musiken. Fast ska man vara ärlig så var publiken värd mer. Så många människor, så glada för att få se honom på hemmaplan och så glada musiker var egentligen värda så mycket mer. Den konserten kan inte fått mer än en trea i betyg i tidningarna. Fast självklart hade vi roligt ändå, det är alltid Håkan. Fast minus det där hånglande paret som gick runt och kände i våra fickor. De skulle inte få varit där.
Sparat under: Okategoriserade
Här luktar det gammal kaffe, datormissbruk och fransk pop. Så fint har jag det och hur man ska beskriva tillståndet vet jag inte. Trött är en bra början i alla fall. Jag är ganska trött eftersom alla läxor jag råkade ha på hela veckan lyckades hamla till på tisdag allihopa. I mina tankar så hade våra lärare gaddat ihop sig i underjordiska hemliga sällskap som var till för att göra livet surt för oss just denna veckan. De hade träffats innan skolstarten för att planera hur de ska få oss till att likna de här tre år med en sorts reinkration av inkvistationens tortyrkammare snarare än sådana där fina saker som Bäckäng brukar stå för. Jag kan tänka mig hur de skapar något sorts suspekt ondsint superskurksällskap för att krossa oss. De skulle vara Mustachmannen, Purple Lady, Dr C och Evil Magical Focus Woman. De ska kallas för Terror Fyran och finns för att plåga oss med hemligt stämplade planer, läxor och snubbeltråd mellan bänkarna. Detta är väl mest i min fantasi, men trots det så skulle jag kunna tänka mig min historia lärare i onda skurk trikåer.
Sparat under: Okategoriserade
Jag har ett problem som får mig att lida. Det gör faktiskt ganska ont i hjärtat att veta att min blogg är impopulär. Jag vet inte vad det är med mig, men jag tycker själv att mina texter är så ointressanta. Det är klart, är man väldigt intresserad av intressant musik, ja då måste man gilla min blogg, men är bara ute efter att njuta lite av texten, då har ni kommit fel.
Som sagt så studerar jag Samhäll Journalistik och Författarskap, vilket kan vara ett elände. Visserligen har jag tillgång till en egen data som skolan har gett mig och jag kommer få praktik på den lokala tidningen utan att behöva söka. Jag får åka till Bokmässan gratis och får träffa massa trevliga författare, journalister och poeter. Det är mycket fina grejer, men skiten kommer i nä r jag vet att jag är duktig på att skriva men aldrig tycker det själv.
Jo, det är klart, vissa texter (noveller) jag skrivit är fina och bra, men på bloggen, där lyckas jag aldrig få till något ordentligt.
Varför är det så? Snälla, hata mig inte.
Sparat under: Okategoriserade
Bara för att jag vill nämna det och bara för att jag liksom känner ett drag, en kallelse eller något sådant för att få visa henne. Detta måste vara, nej, detta är den snyggaste och finaste artisten som lyckats framkalla bra musik i hela världen. Okej, klart att det finns artister som ser ut som barbies och den stora massan av pubertetspojkar tycker säkert att deras rumpor är mycket hetare, men det finns något speciellt över Mathangi Arulpragasam (artist namn M.I.A.).
Så låt mig presentera, så låt mig få er att njuta lite granna och låt mig få njuta av musiken och artisten.
Sparat under: Okategoriserade
Jag är en kung utan kärlek till sitt folk.
En narr utan någon känsla för humor
och en idiot utan några tankar alls.
Idag så sitter jag och leker med min nya data. Jag leker med ett nytt fint program som gör att jag inte behöver logga in på fina WordPress varje gång jag ska skriva ett inlägg. Är alldeles finemang för mig. WordPress är ju sådana där värdsliga saker.
Sen så är jag glad för så mycket mer saker, det flyter kanske igen då. Fast att jag skriver dikter igen. Jag är väldigt glad för att jag har lite the Knife på datan och bara sitter och njuter av Heartbeat på högsta volym.
Sparat under: Historier som inte riktigt stämmer, Livet i från den andra sidan, Musik
Musiken spelas högt och jag flyger upp ganska lågt här i rummet. Jag vill komma högre upp och känner hur hjärtat får ett lyft. Jag svävar lite över marken och känner hur taket begränsar mig. ”Jag måste ut, jag måste få vara fri” surrar det i mina tankar och jag öppnar i desperation ett fönster utan en tanke på vad som kan hända. I alla förtjusning som finns i min kropp så flyger jag ut och glider sakta över gräsmattan, plockar ett äpple högst upp i äppelträdet och stiger sen upp över granarna. Jag stiger och stiger rakt uppåt utan vingar, utan att känna att något annat är särskilt viktigt just nu och utan någon känsla för förnuft. Jag kan höra vrål från verkligheten som kallar mig tillbaka, men innan jag faller så vill jag bara känna den här känslan lite till.
Jag stiger lite till och kan se molnen och jag kan nästan känna vid dem. Jag flyger rakt igenom ett moln och faller rakt emot det och känner hur hela fluffigheten omfamnar mig. Jag sträcker mig uppåt och känner hur min hand finns i himmelen. En hand i himmelen, känslan är obeskrivlig.
Plötsligt blir vrålen starkare och jag faller mot marken igen, jag störtar och slår hårt emot grannens gräsmatta. En liten krater har bildats, men vem bryr sig egentligen? Jag älskar ju bara Jonathan Johansson. Behöver jag stanna upp någon gång då? Behöver jag fundera på vad gränsen till himmelen börjar?
Sparat under: Musik
Idag har jag massor av saker att säga eller rättare sagt skriva om. Det är massa videos som ska visas och massa länkar som ska infinna sig här. Vi kan börja med något som jag redan nämde i det förra inlägget.
Hello Saferide, eller rättare sagt Annika Norhlin, är hon inte alldeles för underbar? Oj, vad jag älskar henne, oj, vad fin hon är, oj, vad jag vill älskar hennes musik och oj, o, hej, o, shabbaloba, vad hela hennes norrländska stil är skön.
Jag tänker tillbaka till hennes sommarprat som jag och en god vän låg och lyssnade på i ett rum någon gång som var närmare hösten. Sommarpratet från P1 hade letats upp på Internet och där låg vi och bara njöt av hennes underbara snack om hur allt mellan himmel och jord. Idag så fick jag syn på henne igen, på DN:s hemsida där hon stod upp på lite snack. Oj, vad kär jag blev och oj, köp blåbär, vad jag vill ha den nya skivan. Varsågoda och titta på videon själva här. Dessutom vill jag länka hennes sommarprat här. Detta är dock inte den riktiga riktiga veriasionen (jag brydde mig inte om hur det där stavades) så alla låtar är förkortade, men de kan ni leva utan. Det är hon som är skönast.
Efter en kort stopp hos den underbara Annika Norhlin så ska jag prata om en video jag snappade upp idag. Ja, det handlar om Petters nya ”grattis på mig själv”-video där han dragit med Kihlen (ni vet han från Snook). Kihlen säger något om alla häftiga kändis vänner (”Där är Maggio, Snook och Maskinen”) och den där mörka mixade rösten, som finns med i någon Snook låt och på Veronica Maggios senaste skiva, ligger på i refrängen. Det är knappast det som imponerar och det är inte heller att Petter har gjort en hyfsad låt som imponerar. Det är själva videon. Det är videon som kommer få mig att minnas den här låten och som kommer få mig att tro på Petter.
Dock är det lite tråkigt att det här typ det första (i alla fall största och mest aktuella) som jag sätt från Kihlen sen han lovade att han skulle satsa på ett solo projekt. Han sa att han skulle göra musik man kunde lipa till, men den mörka mixade rösten, Petters 70-tals party och mustachen får mig inte att grina. Inte på något sätt, vart tog soloprojektet vägen? (for more info, här)
Petter feat. Kihlen – Min click
Sparat under: Okategoriserade
Jag vaknade i dunklet idag. I ett kaos av ovetande och förvirring. Jag visste inte alls vad klockan var. Tankarna sprang runt lite i huvudet och försökte fundera ut vart jag kunde hitta närmaste klocka. Mobilen var definitivt inte i rummet och Ipod var nog inte heller där för mina ögon kunde inte få syn på den. Jag tror jag reste mig upp då och gick alldeles förvirrad ut i mitt och brorsan lilla kök/tv-rum för att leta efter en klocka. Jag gick tillbaka lika förvirrad och kanske nu vädligt förbryllad över att inte veta hur det stod till med tiden. Jag hörde mamma prata med någon på övervåningen och att hon gick i några skor med klack. Jag trodde att hon var på väg till kyrkan, var klockan bara halv tio?
Senare så steg jag upp eftersom min mor ropade något om ett rekord i sovning. Jag gick ut till vårat lilla kök/tv-rum för att jag inset att vi hade en klocka på väggen. Var verkligen klockan så mycket? Jag blev nu alldeles förvirrad och jag fick inte ens äta frukost, vilket mina smaklökar hatade min mor för.
Tiden är en illusion minsann.
Jag har dessutom valt, i min förvirring, att lägga upp Hello Saferides nya video, Anna. Ny skiva den 24 september från henne. Dessutom så dyker en gammal video med Jonathan Johansson, från 2006, eftersom han snart ska ge ut ny skiva. ”En hand i himmelen” ska den nog heta har jag för mig. Inget datum för den ännu, men det låter mycket annorlunda. Gå in på hans myspace och kolla vet ja!
Sparat under: Okategoriserade
Ibland så känner man att man får något roligt och finurligt ämne som man kan skriva lite om. Typ som tjejers alldeles speciella relations till godis, min kompis bittra hund med en testikel eller om flera timmar på Italienska Kaffe Akademin. Andra stunder så får man en tanke om att man ska skriva om något viktigt. Typ om Gud och vad han håller på med, kyrkan (som är lite samma tema kanske), alla fattiga barn i Afrika eller min alldeles speciella klass.
Jag skulle kunna göra en burk med vad jag skulle kunna skriva om här på bloggen, dock är allt det där så ointressant. Jag skulle få jobbigt att skriva om det för att jag skulle bli så jobbig. Jag skulle skriva om det fyrtioåtta och en halv gång och även radera texten lika många gånger. Jag skulle få damp på mig själv för att jag skriver om för ointressanta, oseriös, alldeles för seriösa eller alldeles för normala texter. Jag skulle nog helst bara vilja skriva om hur underbar Jonathan Johansson är eller hur underbara Bonne Idée är. Jag skulle vilja skriva om hur jag söker inspiration men inte får någon.
Fast skulle inte allt det där, precis som det här inlägget, bara var helt ointressant och dumt?
