A great piece of art

Idag har jag massor av saker att säga eller rättare sagt skriva om. Det är massa videos som ska visas och massa länkar som ska infinna sig här. Vi kan börja med något som jag redan nämde i det förra inlägget.
Hello Saferide, eller rättare sagt Annika Norhlin, är hon inte alldeles för underbar? Oj, vad jag älskar henne, oj, vad fin hon är, oj, vad jag vill älskar hennes musik och oj, o, hej, o, shabbaloba, vad hela hennes norrländska stil är skön.
Jag tänker tillbaka till hennes sommarprat som jag och en god vän låg och lyssnade på i ett rum någon gång som var närmare hösten. Sommarpratet från P1 hade letats upp på Internet och där låg vi och bara njöt av hennes underbara snack om hur allt mellan himmel och jord. Idag så fick jag syn på henne igen, på DN:s hemsida där hon stod upp på lite snack. Oj, vad kär jag blev och oj, köp blåbär, vad jag vill ha den nya skivan. Varsågoda och titta på videon själva här. Dessutom vill jag länka hennes sommarprat här. Detta är dock inte den riktiga riktiga veriasionen (jag brydde mig inte om hur det där stavades) så alla låtar är förkortade, men de kan ni leva utan. Det är hon som är skönast.

Efter en kort stopp hos den underbara Annika Norhlin så ska jag prata om en video jag snappade upp idag. Ja, det handlar om Petters nya ”grattis på mig själv”-video där han dragit med Kihlen (ni vet han från Snook). Kihlen säger något om alla häftiga kändis vänner (”Där är Maggio, Snook och Maskinen”) och den där mörka mixade rösten, som finns med i någon Snook låt och på Veronica Maggios senaste skiva, ligger på i refrängen. Det är knappast det som imponerar och det är inte heller att Petter har gjort en hyfsad låt som imponerar. Det är själva videon. Det är videon som kommer få mig att minnas den här låten och som kommer få mig att tro på Petter.
Dock är det lite tråkigt att det här typ det första (i alla fall största och mest aktuella) som jag sätt från Kihlen sen han lovade att han skulle satsa på ett solo projekt. Han sa att han skulle göra musik man kunde lipa till, men den mörka mixade rösten, Petters 70-tals party och mustachen får mig inte att grina. Inte på något sätt, vart tog soloprojektet vägen? (for more info, här)

Petter feat. Kihlen – Min click