A great piece of art

Musiken spelas högt och jag flyger upp ganska lågt här i rummet. Jag vill komma högre upp och känner hur hjärtat får ett lyft. Jag svävar lite över marken och känner hur taket begränsar mig. ”Jag måste ut, jag måste få vara fri” surrar det i mina tankar och jag öppnar i desperation ett fönster utan en tanke på vad som kan hända. I alla förtjusning som finns i min kropp så flyger jag ut och glider sakta över gräsmattan, plockar ett äpple högst upp i äppelträdet och stiger sen upp över granarna. Jag stiger och stiger rakt uppåt utan vingar, utan att känna att något annat är särskilt viktigt just nu och utan någon känsla för förnuft. Jag kan höra vrål från verkligheten som kallar mig tillbaka, men innan jag faller så vill jag bara känna den här känslan lite till.
Jag stiger lite till och kan se molnen och jag kan nästan känna vid dem. Jag flyger rakt igenom ett moln och faller rakt emot det och känner hur hela fluffigheten omfamnar mig. Jag sträcker mig uppåt och känner hur min hand finns i himmelen. En hand i himmelen, känslan är obeskrivlig.
Plötsligt blir vrålen starkare och jag faller mot marken igen, jag störtar och slår hårt emot grannens gräsmatta. En liten krater har bildats, men vem bryr sig egentligen? Jag älskar ju bara Jonathan Johansson. Behöver jag stanna upp någon gång då? Behöver jag fundera på vad gränsen till himmelen börjar?